Recensioner

Verk: Tjuvarnas Jul, 2011 ås julkalender

Manus och Regi: Per Simonsson och Stefan Roos
Vinnare av Kristallenpriset 2012

http://www.svd.se/kultur/julkalender-med-klassikerpotential_6672804.svd

Verk: Jack och Jill av Jane Martin

Skådespelare: Caroline Meyer och Jonas Bane. Regi: Emilie Nyman
Playhouse Teatern i Stockholm. Hade premiär 29 november 2011.

http://kulturbloggen.com/?p=44951

Verk: ”Blonde on Blonde on Blonde”

Plats: Mosebacke etablissement, Stockholm
Medverkande: Kajsa Staaf, Matilda Mörk, Emilie Nyman

Talar man manligt musiknörderi kommer man förr eller senare in på Bob Dylan. Det är oundvikligt – och en del av den ram som de tre blonda kvinnor som kallar sig Blonde on Blonde on Blonde nu tar avstamp från. Ta bara Matilda Mörks lilla absurda vers, där hon berättar om killarna som dansar nakna till Dylan, både nyktra och på fyllan, så att snopparna slår takten mot bokhyllan…

Det är inte så man förväntas ta sig an Bob Dylan. Som musikaliskt monument är Bob Dylan väldig på gränsen till helighet, och kulten av honom blir lätt sträng. Att närma sig honom med den här sortens glada respektlöshet är därför en poäng i sig.
Egentligen verkar det inte finnas mycket som knyter de här tre sångerskorna och skådespelarna till just Dylan. Showens första akt handlar om helt andra saker: bossa, jazzschlager, Monica Zetterlund. Samt några monologer utifrån kvinnors traditionella roller som flirt, fru och mor. Det är här de har sin självklara botten. Detsamma gäller den jazziga trion med piano, ståbas och akustisk gitarr. För att komma in i Dylans katalog får de ta i lite mer. Göra bossa av ”Most of the time”, spinna på refrängkörer i ”Most likely you go your way and Ill go mine” och ”It aint me, babe” göra buskis med lösskägg i ”Man of constant sorrow”. Jo, hitlåten från ”Oh brother where art thou” sjöng Dylan in redan 1962.
Dessutom gör de detta i gammaldags baddräkt. Av ingen annan anledning – påstår de – än att Bad-Dräkt har samma initialer som Bob Dylan. Men det tjänar också till att förflytta ramen från den vanliga, autentiska, man-med-gitarr-ytan till något annat och mer osäkert. Öppet för såväl gyckel som riktigt ömsint nytolkande.”

Nils Hansson, DN 

Verk: Röda Linjen

Åtta rollfigurer, en tunnelbanevagn och en massa musik. Det är några av de viktigaste beståndsdelarna i föreställningen ”Röda linjen”.
Vi vill blanda högt och lågt, vitt och brett, roligt och sorgligt, grått och färgsprakande, säger Ingela Lundh om sin och Emilie Nymans föreställning ”Röda linjen”, som gör lycka på Mosebacke Etablissemang. Med den här föreställningen begår de sin svenska debut som duo, men båda har var sin gedigen bakgrund som skådespelare. Ingela Lundh är utbildad i London där hon stannade i sju år, Emelie Nyman utbildade sig i New York och stannade i fyra. Men vi har känt varandra mycket längre än så och vi har alltid längtat efter att göra något tillsammans, säger Emilie Nyman. Vi har samma humor och samma vilja att blanda stilar, genrer och känslo lägen, säger hon. Sagt och gjort. I maj satte de sig på var sin stol och började improvisera och ur det föddes en rad olika rollfigurer.  Vi visste inte annat än att vi ville berätta om Stockholm, om ensamhet och beteenden och att vi skulle blanda stilar och konstformer som opera, musikal, fars, stillsam humor och opera. Inspirationen har vi tagit från oss själva och vårt eget liv.Jag föreslog att vi skulle göra något om tunnelbanan. Den är ett slags ingenmansland där alla är så avtrubbade och ser ut som om tunnelbanan tagit deras själar, säger Emelie Nyman. Det blev tunnelbanan och att det just blev den röda linjen är självbiografiskt: Vi är båda födda längs den. Jag i Ropsten och Ingela i Skärholmen.
När de improviserat färdigt satte de sig ner och skrev. Och sedan skalade de av. När destillatet var klart återstod åtta roll figurer åt var och en, en tunnel banevagn, en gitarr, en peruk och ett antal hattar. Samt en avsevärd mängd musik som pendlar mellan Puccini och örongodis.Som vi tolkar på vårt sätt, säger Emilie Nyman. Bland de rollfigurer som blev kvar finns bland andra Hyenan som ger sig själv en tidsfrist på tre stationer för att hitta en pappakandidat. Den sextiofemårige gymnasieläraren Berndt som älskar sudoku och som faller offer för Hyenan. Lajla, ålder okänd, som går omkring i tunnelbanan med en sjal för ansiktet och säger help me, please. Anna-Lena från Grums, 16 eller 35 år, ingen vet. Älskar alla men ovisst hur många som älskar henne. Ett antal tonårstjejer.

”Röda linjen”, Mosebacke Etablissemang i kväll kl 19. Ges också den 30 oktober.

Calle Pauli

VERK: PONNY, Dramalabbet, 2005.

ÅNGESTKÄNSLORNA FÅR KROPP OCH RÖST

Det var en gång en flicka vid namn Ponny. Hennes liv var fyllt av tallrikar, strumpor och känslor som var så pratsamma, stökiga och bråkiga att hon gett dem namn: Conny, Ronny och Sonny. Denna buspojksgrupp av emotioner var på en gång trygghet och motstånd, omfamningar och retstickor som bjöd på med obehagliga sanningar och överdriven omsorg. Så kom Jonny. Mannen med stort M. En brechtiansk hjältefigur omgiven av en tjusig aura av cigarettrök, en Jonny The Rocker. Cool som en kyl men ändå, faktiskt, beredd att älska om nu inte Ponnys stökiga gäng av känslor höll emot och gav sig på Jonny med näbbar och klor. Ponny vill gärna ha honom som motljus. Förklara mig, säger hon, med din kärlek. Så blir det krig mellan Polly och hennes alla småbrorsor av neurotisk otillräcklighet, dessa till pojkar utklädda hämndgudinnor som ger flickor självförakt och relationsskräck. Iris Smeds har skrivit sin andra pjäs för Dramalabbet: en 45 minuter lång, symbolistisk kortpjäs om en schizofren flicka som gett alla sina röster kropp och gestalt. Jonny är en tramsig, rolig, tragisk och mycket egen pjäs om att vara sig själv nog. Iris Smeds språk kan någon gång påminna om Martina Montelius vad gäller det lyriskt drastiska och dessa poetiska aforismer: ”människor som du kan man köpa på Buttericks”. Underbar är också Ponnys ironiska lösning av utvecklingsländernas behov av skydd och mat. Hon skickar potatisar i gamla strumpor – kastvapen och näring på en gång. Scenografen Johanna Mårtensson har skapat ett totalbeige rum åt Ponny och hennes bröder. Fonden är en stor spegel. Här handlar det om Ponnys bilder av sig själv, som fungerar som fängelser, men också av kärleken. Emilie Nyman gör en Ponny som söker bland dessa avspeglingar och tankefoster men ständigt övermannas av sina ångestpojkar. Denna kör av busgrabbar stojar, snarkar och blir varma kuddar när verkligheten är alltför svår och kylig. Martin Odhs spelar Jonny. Han gör honom hård som en Baal men kan också klä av sig in på bara långkalsongerna för att visa Jonnys sårbarhet. Pjäsen, som symptomatiskt nog fått namn efter Ponnys dröm om manlighet, är ingen färdig, fullfjädrad pjäs och uppsättningen är ibland långsam, tveksam. Just därför är iscensättningen så sympatisk, så personlig långt bort från all anonym, väloljad professionalism.

Lars Ring. Publicerad 24 oktober 2005 i SVD

VERK: Breakfast Club

Ett bombardemang av intryck.

Natten mellan lördag och söndag gick en stor performancefest av stapeln hos Folkkulturcentrum på Skeppsholmen. 80 artister och 300 besökare infann sig. Vägen till Breakfast Club är kantad av enorma trosor. De hänger här och var, uppsatta på klädstreck. Den uppmärksamme finner poesi på träden. I dörren blir man varmt emottagen av geishaklädda värdinnor, som även hjälper besökarna att hitta i de många salarna. Och tur är det. Härinne finns interagerande ljud och rörelseinstallationer, performance, film, konst, dans.

I ett av rummen pågår en butuliknande dans. Dansarna är insvepta i skirt tyg som hänger från taket och när jag tre timmar senare passerar håller de på att förlösas ur sina kokonger.

Skratt leder mig till Doktor Kels läkarmottagning – en mottagning med riktiga instrument men ovanliga behandlingar. Besökarna får fylla i formulär med frågor som: ”hur många sms har du skickat idag?” och ”vad är meningen med livet?” Patienten Merwin botas för sin åkomma anglosaxism med hemskljudande falsksång.

Ett bombardemang av intryck med andra ord.
Folkkulturcentrum är en ideell kulturförening, som bedriver kursverksamhet i sina lokaler. Centret risker nu att läggas ned på grund av kraftiga hyreshöjningar på Skeppsholmen. Syftet med kulturnatten är att få in nya medlemmar.
Helena Lambert, arrangör och styrelseledamot, berättar att man på detta sätt hoppas knyta artisterna till sig, erbjuda dem ett forum och samtidigt utnyttja lokalens potential. Hon och de tre andra arrangörerna, Fanny Risberg, Mariana Gomes och Emilie Nyman, kommer från teater, dans- och musikvärlden och har genom egna kontakter fått hit etablerade och oetablerade, svenska och utländska artister.
Möte och lust är nyckelord och planen är att Breakfast Club ska återkomma en gång i halvåret.

Lisa Boda, Svenska Dagbladet, juni 2002